Funderar på käkoperation

Att researcha detta ämne med traditionell tandreglering som går fel har varit extremt jobbigt. Mycket deprimerande många gånger. Det är som att möta det man är allra mest rädd för. Men vad man växer ändå! Jag tror att det som gjort att jag kunnat komma så här långt är att jag:

1. Vet vad som är fel med mig, ATT någonting är fel med mig och att jag inte bara inbillat mig.
2. Vet att det finns fler som ångrar att de gjorde den här typen av ”behandling”.
3. Vet att de som gjorde det här på mig begick ett misstag även om det än idag är en accepterad behandling. Alla sa: "Du är jättefin!" och verkade vara nöjda med mitt utseende, men nu vet jag att jag inte inbillat mig att min hälsa och mitt utseende blev förstörda (eller ja, var redan paj från början men gjordes värre). Jag känner det som om jag har vunnit i slutändan för jag hade rätt. Det kan låta knasigt men det betyder mycket för mig och är nära förknippat med att jag inte behöver känna mig tokig längre.
4. Vet att jag kan hjälpa andra. Jag kan i alla fall nå ut. Sen om folk inte tycker som jag, det är ju upp till dem.

Jag har funderat mycket på käkoperation faktiskt och idag har jag researchat det. Sedan när jag lärt mig nog mycket så kommer jag att skriva artiklar om det. Själva operationen är inte så stort ingrepp och alla jag läst om (det är fantastiskt med bloggar!) har blivit nöjda. Jag menar, avskyvärt att ha ont länge och inte kunna äta ordentligt på ett par månader, men det är inget jag är rädd för. Vill man ha en förändring måste den ju vara drastisk. Samtidigt, jag är ju inte det värsta caset någonsin. Jag ser någorlunda okej ut och min hälsa är inte helt åt skogen. Visst, det kommer ju bara att bli värre och värre för när ansiktet börjat växa fel så kommer naturens lagar att bara dra det nedåt och inåt och kväva en mer och mer. Samtidigt är det väl då man skulle motiveras för behandling. Jag känner lite nu att "nämen jag vill ju leva livet, det är ju bråttom!" Det är ju inte min enda krämpa, jag har några fler och jag klarar mig ju.

Vaga problem med bettet

Jag vet inte om namnet Stampe är provocerande? Jag använde det när jag kommenterade på en tjejs blogg och senare när jag återvände till henne så hade hon skrivit att en vän till henne tagit åt sig av mitt namn. Jag vill ju bara visa att ”det är lugnt, jag har också haft utstående tänder” (eller det har jag ju inte om man ska vara korrekt utan ”underkäke som inte kunnat växa ikapp” är det ju egentligen). Vad tycker ni? Det är inte min mening att uppröra, tänkte mest att det kunde vara lätt att komma ihåg namnet då.

När jag började researcha detta så skrämde det mig något oerhört. Men jag bestämde mig för att möta det, inte minst för andra människors skull. Läste förresten att "vuxna med problem efter extraction orthodontics (tandreglering med tandutdragning) har svårt att sätta ord på det de känner". Jag brukar ju säga att det "inte känns som min mun", att det är "jobbigt att bita ihop" vilket är vagt. Det går ju knappt ens att förklara för en läkare. När jag var hos tandregleraren i USA sa de att "jaha, men du kanske har svaga muskler i käkarna?" och jag kan inte klandra dem för att de trodde det. Men sanningen är att munnen är för trång för tungan, att tandbågen har fel form och att käkarnas plats i ansiktet är fel - särskilt underkäken är för långt bak. Och då blir bettet knasigt, så är det bara.

Mitt ansikte förstört av tandställning

Jag erkänner det mer än gärna: Mitt ansikte blev förstört av tandregleringen. Det är lugnt, jag kan prata om det nu utan att få ångest.

Som tur är, är jag ganska tuff när det gäller utseendet. Jag har förstått att mitt utseende - och då menar jag allt från ögon, panna, läppar, haka och ansiktsform, har påverkats av dels bettfelet som det var från början och sedan, som experterna säger, "förstörts" ännu mer av tandställningen.

Men jag kan inte låta det här knäcka mig. Jag är nöjd med hur jag ser ut, jag inser att jag ändå aldrig skulle varit en supermodell och jag tänker leva resten av mitt liv glad och lycklig ändå. Inte tänka, "tänk om inte det och det hade hänt?" För livet fungerar inte så. I stället är jag nästan glad att detta hände mig för nu kan jag informera andra.

Det har varit svårt eftersom det visade sig att det här är ett större ämne än jag kunnat tro och riskerna med vissa av behandlingarna är långt mer allvarliga än vad jag tidigare trott (och jag har ändå alltid varit extremt emot det som gjordes mot mig). Men intressant är det! Tur att jag lyckats hålla mig så cool. Annars hade man ju kunnat bli riktigt deprimerad av det här.

Mycket är underkäkens fel

Det var väl i januari någon gång som jag bestämde mig för att jag skulle göra en hemsida om tandreglering, en kritisk sida. Folk måste få reda på de nya rön som kommit fram (eller ja, nya och nya, 70-talet i alla fall). Jag vill verkligen hjälpa andra människor.

Men det har varit jobbigt. Jobbigt att researcha detta ämne. Jag har fått hjärtklappning mer än en gång och mått illa.

Många gånger har det varit rent deprimerande. T.ex. som när jag läste att om man flyttar tänderna i överkäken bakåt och anpassar underkäken på olika sätt till den (alltså tvingar även den bakåt) och särskilt om man drar ut tänder så skapas en diagonal profil (undertecknad säger: check!) och för lite plats för tungan. (Check! Med eftertryck!)

Detta är någonting jag tänkt på i många, många år att det känns som om munnen blivit extremt liten och att tungan inte får plats och åker bak i halsen. Det är antagligen därför jag kvävs på natten och snarkar samt har väldigt trångt i halsen. Eller så var underkäken så långt bak från början att det ändå skulle hänt? Men hur det nu än är med den saken så har tandregleringen inte alls hjälpt det problemet utan i så fall förvärrat det. Det känns verkligen också som om det blev värre just efter ”behandlingen” och det är tydligen ett av vissa forskare känt problem.

Detta betalar skattebetalarna för…

Jag trodde jag var galen, att jag inbillade mig. Men nu har jag hittat massor av folk med samma problem och även forskare som har känt till det här i evigheter (sedan 50-talet närmare bestämt). Dessa forskare har menat att en stor del av problemet ligger i underkäken och att den måste dras fram i unga år så att det blir mer i enlighet med hur den primitiva människan ser ut om kost och miljö vore optimala.

Inte vårt fel

Min mamma är arg för att tandläkarna ordinerade utdragning av fyra tänder när de visste att jag saknade en tolvårstand. Att de kunde göra så här mot mig. Hon tyckte inte det var klokt. Hon hade blivit tillsagd då det begav sig att bettet hängde i luften på något sätt och att det måste åtgärdas så jag kunde tugga ordentligt. Men istället var det exakt en sådan situation de hade skapat - att tänder hänger i luften och att jag inte kan tugga så bra. Jag gjorde klart för henne att jag inte anklagar henne alls! Att det väl är självklart att man litar på experter! (Eller ja, efter detta researchar jag allting jag rekommenderas, må så vara om det gäller ekonomi eller hälsa så jag har lärt mig läxan – experter har inte alltid rätt.) Jag vill inte att min mamma ska känna skuld i det här, verkligen inte. 

Plus att detta inte är det stora problemet med min mun. Det som gått fel är själva behandlingen i sig. Den har faktiskt genomförts enligt konstens alla regler, likväl är den förkastlig.